Jag är rädd!
Jag har fundert länge på det jag skrev i förra inlägget. Allt hör ihop. Varför jag hela tiden tänker på att komma tillbaka till gymnasiet tiden och varför jag inte kommer vidare framåt nu.
Det har inget med att jag är fast i det förflutna eller att min dröm är det jag vill för det är det verkligen. Vill verkligen göra mina drömmar verkliga.
Men den onsynliga muren som är framför mig som jag kan ta mig igenom men gör det inte. Det är uppbyggd av min rädsla. Jag är rädd för att gå vidare. Jag är rädd.
När jag gick på gymnasiet hade jag kolla på allt. Jag visste vilka som var mina vänner och vilka som var mina ovänner. Jag hade koll på allt. Jag var på att gå på gymnasiet.
Jag får börja om och göra allt på nytt. Helt ensam. Fast på en helt ny och annorlunda väg. Med vem vet vad som väntar på den. Visst kommer det säckert att gå bra för mig på vägen. Men jag är ändå rädd och kan inte dämpa min rädsla.
Framtiden skrämmer mig.
Men det är bara framtiden som kan säga vad det är som väntar.
Ps. Saknar min gamla vän och vänner så mycket! Ds.
jag vet precis hur du känner dig.
man har mål, de är inom räckhåll men något hindrar oss.. kanske lika bra att leva i det som är nu. målen når vi när vi minst anar.. no worrys be happy..
lev i nuet och sluta oroa dig.
och kom ihåg:
Oro är som en gungstol, den ger dig något att göra men du kommer ingenstans med den.
ord från en gammal kär vän som var med under tiden på himpa då livet inte togs på allvar...
Ser att du saknar en gamal vän =(.. Varför är ni inte vänner nu då? Om jag får fråga! Vad det en speciell vän eller? Kul om du svarar på inlägget! Men tycker att du ska ta upp kontakten igen =)
Hej Ann!!
I inlägget skriver jag om en speciell vän och även flera. Vänner är vi alla. Men hörs inte av lika ofta längre. Vilket är väldigt synd.
En fråga bara, vet jag vem du är?
Jag förstår hur du känner dig gumman, vem är inte lite rädd för framtiden? Gymnasiet var så tryggt, man visste precis vad som förväntades av en och man hade alla sina vänner omkring sig. Jag längtar också tillbaka ibland. Saknar dig vännen, kan vi inte ta och ses nån gång? Varför ska det vara så svårt att bara ses? kramar
Ett år sen du skrev det här. Känner du likadant fortfarande? Hoppas ju du känner större trygghet nu... igen, i livet. Du har ju faktiskt fortfarande hela livet framför dig. :-) Lev, njut och i värsta fall ångra dig för sånt du inte hunnit med. Mer än så kan du inte göra.
Gillar dig blogg. Du borde skriv mer i den bara.
