Patrick Park
Well is this why you cling to every little thing and polverize and derrange all your senses. Maybe life is a song but you're scared to song along, until the very ending.
Oh, it's time to let go of everything we used to know. Ideas that strengthen who we've been. It's time to cut ties that won't ever free our minds. From the chains and shackles that they're in.
Oh, tell me what good is saying that you're free. In a dark and storming sea. You're chained to your history, you're surely sinking fast. You say that you know that the good Lord's in control. He's gonna bless and keep your tired and oh so restless soul.
But at the end of the day when every price has been paid. You're gonna rise and sit beside him on some old seat of gold and won't you tell me why you live like you're afraid to die. You'll die like you're afraid to go.
Oh, it's time to let go of everything we used to know. Ideas that strengthen who we've been. It's time to cut ties that won't ever free our minds. From chains and shackles that they're in. From the chains and shackles that they're in.
Well life is a dream 'cause we're all walking in our sleep. You could see us stand in lines like we're dead upon our feet
and we build our house of cards and then we wait for it to fall. Always forget how strange it is just to be alive at all.
Inget liv utan mina underbara vänner!! Har er visst närmare än vad jag trodde! =)
En låt du inte borde missa!
Jag är rädd!
Jag har fundert länge på det jag skrev i förra inlägget. Allt hör ihop. Varför jag hela tiden tänker på att komma tillbaka till gymnasiet tiden och varför jag inte kommer vidare framåt nu.
Det har inget med att jag är fast i det förflutna eller att min dröm är det jag vill för det är det verkligen. Vill verkligen göra mina drömmar verkliga.
Men den onsynliga muren som är framför mig som jag kan ta mig igenom men gör det inte. Det är uppbyggd av min rädsla. Jag är rädd för att gå vidare. Jag är rädd.
När jag gick på gymnasiet hade jag kolla på allt. Jag visste vilka som var mina vänner och vilka som var mina ovänner. Jag hade koll på allt. Jag var på att gå på gymnasiet.
Jag får börja om och göra allt på nytt. Helt ensam. Fast på en helt ny och annorlunda väg. Med vem vet vad som väntar på den. Visst kommer det säckert att gå bra för mig på vägen. Men jag är ändå rädd och kan inte dämpa min rädsla.
Framtiden skrämmer mig.
Men det är bara framtiden som kan säga vad det är som väntar.
Ps. Saknar min gamla vän och vänner så mycket! Ds.
Jag önska jag visste vad det var
Har du någon gång önskat så mycket att kunna åka tillbaka till en vis tid och leva det än gång till, än att leva i nu tiden?
Det går inte än enda dag utan att jag tänker tillbaka till tiden som en gång var, då jag gick på gymnasiet. Jag kan inte förstå hur jag kan saknar det så mycket som jag gör.
Men jag önskar så mycket att jag skulle kunna göra om dessa år på nytt. Allt precis om det gjordes. Inte ändra på något. Visst var inte allt det bästa. Men det gör inget. Jag saknar det precis om det var.
Jag hade allt jag kunde önska mig. Underbara vänner vart jag än vände mig, skolarbeten gick bra, folk visste vem jag var och jag hadet ett liv. Ett liv jag trivdes med. Jag önsk att jag visste det då. Jag var lycklig.
Men nu känner jag mig bara fast. Jag vet vad jag vill göra här i livet. Jag har mina drömmar. Jag strävar efter dem och göra allt jag bara kan för att lyckats. Men jag når det inte. Vägen framför mig leder mig till mitt mål, det ver jag. Jag ser hur allt liger framför mig. Utbildning och allt. Men på något sätt kan jag inte göra det. Det är som om det finns en osynlig vägg i emellan. Jag kan sträcka mig igenom den. Men jag gör det inte. Jag förstår inte varför jag inte vågar göra det.
Drömmen jag har är verkligen något jag vill göra. Eller? Jag tror det i alle fall. Men vägen finns ju där!?
Varför kan jag inte ta den väg som ligger framför mig?
