Jag är den vita princessan!

Jag hittade det här ner skrivet i ett av mina block. Skrev det för ca ett halv år sedan.

För en tid tillbaka kände jag en flicka. Hon var helt vild och fri. Flickan utstrålade så mycket glädje och positivitet. När hon hade som mest att göra var då hon verkade vara som gladast och trivdes som mest. Alla runt hennes omgivning tyckte att hon var stressad, men efter ett tag förstod de att det var sådan hon var. Jag är helt farsenerad av hur  hon kunde träna så hårt och mycket, hur hon kunde sitta och plugga på kvällarna, spela piano och i orkester, gå på kvällskurser i tyska. Bara för att hon tyckte att det var kul. Varje dag verkade vara full av aktiviteter. Alla nya idéer som kom in i hennes tankar var hon bara tvungen att prova.
Det som gjorde henne så speciell var att hon vågade att göra allt och prata med alla, utan att vara det minsta rädd för något.
Visst hade hon perioder då allt bara var fel och hon vart ledsen. Hon var väldigt duktig på att gömma det för alla. Men det var inte jämt som hon lyckades. Hon kunde bli så sårbar. Ibland kunde hon sitta fast länge i sin sårbara period. Men på något sätt kunde hon alltid komma ur dem igen.
Hon bad sällan om hjälp. Det var som om hon trodde att alla skulle tro att hon var veck om hon visade det. 
Innerst inne tror jag att hon ville ha någon att prata med.
En dag fann hon en vän. Det vart goda vänner och systrar för evigt. Jag hoppas att de fortfarande är det. Eftersom jag tror, nästan vet att hon behöver sin syster. För det var bara för sin syster hon berättade saker om hennes liv och hennes innersta hemligheter för.
Flickan jag kände träffade ständigt nya killar. Hon var inte så där jätte vacker, men hon var inte ful heller. Men killarna drog nog till henne pga hennes orädda inställning och för att hon gillade att utmana ödet.
Det var inga seriösa killar. En efter en var med henne ett tag. Men de ville bara vara med henne för en stund, för att prova på det vilda livet. Visst vart hon sårad. Men på något sätt kom hon upp på fötterna igen.

Men en dag ändrades allt. Hon träffade en kille, som verkligen brydde sig och ville fortsätta att vara med henne.
På något sätt fick denna kille henne att lugna ner sig och ta det lugnt. Allt det vilda försvann ner i henne på något sätt. Visst var hon lycklig med honom. Men nu på ett annat sätt en för. Han var hennes liv. Hon behövde inget annat, hon hade honom. Han var allt för henne.  

Flickan jag kände kommer nog aldrig komma tillbaka igen. Jag saknar henne, hon var så stark.

Jag har lagt blommor vid olycksplatsen och tänkt på dig som så många andra. Det är många som sörjer din död. Anton var en sådan genom snäll, söt kille som alltid var snäll mot alla.

 Varför ska detta hända. Varför, VARFÖR?